MINNEN FRåN 80-TALET (CONNY)

Jag är född 1980 och jag är väldigt glad att jag växte upp under ett årtionde där mycket av det jag uppskattar än idag var det nya och fräcka. Givetvis skapar sig varje generation sina egna minnen. Man växer upp omgiven av sin tids konsoler, film, musik och annat som blir egna milstolpar men jag vet ju också att många av dagens unga har svårt att blicka tillbaka på det som var hett då. Det ser helt enkelt för fult och primitivt ut men för mig som var i perfekt ålder när exempelvis NES lanserades så är ju fortfarande de där pixlarna något magiskt. Här är fem saker jag minns lite extra från en ålder när jag hade en blåvit BMX och gick i lågstadiet...

Nintendo eller Sega

Det var väl kanske först med Super Nintendo och Mega Drive som konsolkriget kom att börja på allvar. För i ärlighetens namn kändes inte kampen mellan NES och Master System på långa vägar alls lika rafflande. Men det fanns givetvis något där ändå, en föraning om något längre fram.- Det var två japanska företag med förhoppningen att hamna i allas hem. Med titlar som Sonic, Alex Kidd och Phantasy Star hade ju ändå Sega några riktiga höjdare i sitt bibliotek. Men min barndom skulle nästan uteslutande handla om Super Mario, Link, Samus Aran, Little Mac, Pit från Kid Icarus och många fler. Om jag någonsin varit en fanboy så var det under tiden kring Nintendos två första konsoler. Men vi stannar på åttiotalet, så när mamma och pappa förstod att det skulle bli billigare att köpa konsolen än att hyra den där svarta väskan som NES kom i när man gjorde det så fanns den att njuta av därhemma hela tiden.

För, det var där allt började. Jag förlorade mig i så många spel, och hela grunden till den gamer jag är idag byggdes under åttiotalet tack vare Nintendo Entertainment System och alla dess fantastiska titlar. Jag lärde mig engelska ord i Zelda II, jag fick ett muskelminne som sitter kvar än idag i Punch-Out och jag, liksom så många andra, började nynna på ledmotivet till Super Mario Bros. Att komma hem efter skolan, eller ha en hel helg framför sig, och spela var det bästa jag visste och varje ny spelkassett man fick var en ny liten del magi.

Star Wars och figurerna

Jag minns inte exakt när jag såg Star Wars för första gången, men jag minns att min far hade med ett VHS-band hem från jobbet med den första filmen. Sedan förändrades allt. Jag och min två år yngre lillebror satt som fastklistrade på golvet framför Tv:n och när Darth Vader gör sin entré på Tantive IV efter att man besegrat rebellerna i de vita korridoren så föddes en fascination som står sig lika stark än idag.

Lika mycket som filmerna var fantastiska, lika förtjust blev jag i alla leksaker. En julafton var jag så nervös. Jag hade önskat mig en Stormtrooper och kunde inte hålla mig utan gick in i den garderob där mamma gömt alla julklappar och pillade upp ett hål på några av de inslagna klapparna. Jag ångrade mig genast, men den nyfunna vetskapen om att jag skulle få den lilla figuren fyllde mig åtminstone med ett lugn. Även om det givetvis var filmerna som var grunden för allt, så var de små figurerna av plast kanske det allra bästa med George Lucas universum under barndomen.

Silver Fang och ovetandes föräldrar

Mina bästa kompisar gillade Robotech men jag tyckte det var värdelöst. Och eftersom den första gången jag såg Silver Fang var med svenska dubbade röster så tror jag heller inte att jag förstod vad "Anime" ens var, egentligen. Men berättelsen gjorde ett enormt avtryck, och trots att jag flera år senare upptäckte att det jag sett med svenskt tal var en kraftigt nedklippt version, så fanns där ändå så mycket råhet och sorg i berättelsen att det inte liknade något annat. Det var som om man skulle se Disneys Bambi och att man då fick se hennes mamma bli skjuten i en hemsk scen fylld med blod. Lite så kändes denna motsvarighet med alla vovvar och björnar.

Mina föräldrar förstod nog inte riktigt vad denna japanska saga var för något. Det var ju tecknat. Så, det var först när mamma någon gång råkade gå förbi TV:n vid precis "rätt" tillfälle som hon insåg vad jag och lillebror kikat på om och om igen. Men då var det ju redan försent.

Lego var det allra bästa som fanns

Av alla leksaker jag minns från åttiotalet så är förmodligen Lego det som det lektes med allra mest. Det fanns framförallt två stora väsentliga skillnader mot idag där den första handlar helt om det kreativa friheten jag tog mig med allsköns block, snarare än att bygga enligt instruktioner. Detta förekom givetvis det också, men här märks även den andra skillnaden. Idag ställer jag dessa byggen på en hylla, som en display, och så får de stå där och samla damm. När jag var liten så lektes det friskt i städerna jag skapade, bilar åkte runt och små historier berättades. Lego är ett kreativt verktyg på så många vis och just att det var en leksak, snarare än bara något att pynta med, är förmodligen den allra största skillnaden mellan nu och då.

Jag minns hur stolt jag var när jag byggde en lastbil med ett flak som kunde tippas. Och hur jag ville bygga en svävande bana för ett litet tåg, men inte hade nog med helt platta bitar så jag kom på en ide att de platta bitarna kunde sitta på undersidan av själva tåget istället och det således kunde dras på vanliga. Viljan att uppfinna och skapa något nytt var enorm, och varje jul då ett nytt magnifikt bygge låg under granen så visste man att det skulle bli en extra rolig julafton. Jag och brorsan fick under vår barndom alltid ett paket på morgonen och bad ofta om något som kunde "räcka hela vägen fram tills att det var dags för julklappsutdelningen". Fick man ett Lego då, när man nervöst smög upp alldeles för tidigt för att öppna sitt paket som under natten lagts fram på köksbordet, då visste man som sagt att det skulle bli en fulländad julafton.

Tiden framför TV:n var begränsad

Av alla saker jag avskydde som liten, men kan finns något slags nostalgiskt värde kring idag, så var det att man inte fick sitta framför dumburken konstant. Mina föräldrar var tacksamt nog ändå väldigt frikostiga med "skärmtid" (som det uppenbarligen kallas nu för tiden) och det fanns ju heller inga surfplattor eller telefoner att stirra på. Det var ett hushåll med en enda TV under en lång tid, innan vi fick hem ytterligare en som det då nästan uteslutande kunde spelas NES på.

För, det här med att ha en enda TV gjorde ju också att saker planerades runt den. Var det fredag eller lördagskväll så var det ju familjemys framför något program som vi alla gillade. Skulle det tittas på en film så var den ju upptagen, men helt ärligt så var ju allting så fascinerande då att man slukade allt. Inga "Nej, det där vill jag inte se" förekom utan skulle pappa prova Super Mario Bros så satt ju resten av familjen och kollade, kom det något nytt på VHS så var det en höjdpunkt utan dess like och något man såg helt utan vetskap kring vad det var, till skillnad från idag då man inför en ny film har mer information en man på förhand kanske borde ha. Jag tror också att det här med begränsad skärmtid gjorde hela upplevelsen till något mer speciellt. Det där med att fråga föräldrar om man fick spela eller se på något, eller att de sa till att det fick räcka för dagen, det skapade någon slags fascination för något vi idag tar för givet.

Det är väl så det är med minnen, överlag. Saker var speciella för att de var först, för att de då inte kändes primitiva. Det var ju det mest moderna som fanns. När jag spelade NES kunde jag inte föreställa mig, eller ens tro att jag behövde, något som såg bättre ut än det som målades upp på skärmen. 80-talet var så oskyldigt på det viset. Hade någon frågat mig som åttaåring ifall jag inte längtade efter bättre bildkvalitet på mina filmer, om det inte vore skönt att de låg på skivor som inte behövde spolas tillbaka... Så hade jag nog sagt nej. Allt som fanns då var det som fyllde alla behov kring underhållning jag behövde. Det var först flera år senare, när man som lite äldre kunde se vad utveckling kunde leda till som man började förstå vad som kunde komma. För, surfplattor och mobiltelefoner med pekskärm fanns ju liksom inte ens på kartan. Leken var enkel men fantastisk. Pinnar i skogen blev till svärd och pappa lärde oss ett fotbollsspel där man körde med en sy-knapp som boll som han hade lekt långt innan en TV ens fanns i hans barndomshem.

Jag ska inte säga att det "var bättre förr". Jag fortsatte ju ha roligt med spel och annat de kommande årtiondena också. Kanske mer än någonsin. Men just det enkla, som vi ju då som sagt inte visste var ganska primitivt när man ser tillbaka, var ju såklart speciellt. Men det är ju också otroligt förknippat med att man var i en viss ålder, och precis som jag skrev i början så är jag väldigt glad att jag är född och växte upp under just åttiotalet och kunde ta del av allt det där när det var helt nytt.

2024-05-06T11:56:21Z dg43tfdfdgfd