KRöNIKA: FäRGKODA ANTAGONISTEN, TACK!

Tio personer i svarta kläder slåss. En eller nio är goda. Tre personer knockas. Wohoo! Eller?

Vilka är onda? Vem är det meningen att jag ska heja på? De ser ju likadana ut!

Ta till exempel nya Ronja Rövardotter, när Mattiasrövarna möter Borkarövarna i skogen. Alla rövarna är män. Med skägg. I rustning. Och hjälm. På hästar. 

Inte ens hästarna är färgkodade. Hur lätt hade det inte varit att låta Mattisrövarna ha mörka hästar och Borkarövarna ha ljusa? Ena laget ha enfärgade, andra flerfärgade hästar?

Nej, tittaren ska ha full koll på vilket “AAAAH!” som kommer från Borks följare, och vilket som kommer från Mattis lag.

Tacka vet jag Matrix, där alla onda får skepnaden av grundondskan Smith.

Jag förlorar intresset när jag inte kan skilja dem åt. Påkostade, dramatiska, actionfyllda slagsmålsscener betyder ingenting, jag väntar bara på att de ska ta slut så jag får se vem som vann, och eventuellt lista ut om den var ond eller god baserat på hur den hanterar vinsten. 

Det är därför jag aldrig fastnat för serier som Vikings eller Game of Thrones och alla de där likarustade världarna. Visst kan jag förstå att det på vikingatiden inte fanns så himla mycket diversitet i rustningarna, och att serier och filmer försöker efterlikna verklighetens historia. Men kom igen, hur kunde våra förfäder ens se skillnad på sina egna och motståndarna? Det lär ha blivit en hel del teamkill, som dagens tolkningar inte verkar ha problem med.

“Oj, jag såg inte att det var min bror jag högg huvudet av, han hade lika stora skor som hövdingen”. 

Redan då borde de ha färgkodat.

Godhet viskar, ondska skriker (Tibetiskt ordspråk).

Det är också ett effektivt sätt att skilja på protagonisten och antagonisten. Ett tips till film/serieskapare!

Tekniken utvecklas, samhället ändras, goda människor är onda, det går inte att lita på någon. Är det detta nutidens filmer och serier porträtterar? 

Var det annorlunda förr? 

Ja. Ta till exempel de tidiga James Bond filmerna. Skurken är i princip alltid kaxig, stel, ofta ett synligt ärr, ler aldrig – om det inte är ett ondskefullt flin, förstås. 

Ungefär så som dagens komedier porträtterar de onda. 

Jag gillar komedier. De är tydliga. 

Den hjälpsamma kvinnan eller mannen i början, visar sig ha en ondskefull plan. 

Hen är överdrivet snäll, men också kaxig, stel, ler inte speciellt mycket – om det inte är ett ondskefullt flin, förstås.

Det enda som saknas är färgkodning, för extra tydlighet.

Kan vi inte komma överens om att antagonisterna alltid har ett blått märke på armen? Eller har en fläckig häst?

2024-05-09T07:35:37Z dg43tfdfdgfd