Att förklara ett skämt brukar vara ett säkert sätt att förstöra det roliga. Men att skratta gör oss gott, och nu behöver vi det mer än någonsin.
Inte mycket känns lätt i dessa bistra tider, utom möjligen att hålla sig för skratt. Klimatkollaps,
krig, ekonomiskt mörker och folk som pratar för högt i mobilen – här behövs något skrattretande,
om inte annat en skopa trotsig galghumor.
Och att skratta är hälsosamt. Inte bara frigörs signalsubstanser i hjärnan som får oss att
må bra, det hämmar stress, ökar kreativiteten, skapar gemenskap, underlättar inlärning och är ett kitt
i förhållanden.
Talesättet att ett gott skratt förlänger livet stöds av en omfattande norsk studie som visar
att människor med sinne för humor faktiskt lever längre. Att ett gott skratt dessutom förlänger
käften (uttrycket tillskrivs bl.a. skämttecknaren Oskar Andersson) behövs inga djupstudier för att
visa.
Vi borde skratta mer, men vuxenblivande medför tydligen sura miner. Enligt en stor
Gallupundersökning skrattar en fyraåring upp till 300 gånger om dagen, men redan i tjugoårsåldern
skrattar vi så lagom, för att vid 40 skratta bara cirka fyra gånger om dagen. Men efter 80 sker en
uppgång, vilket kanske bekräftar att den som skrattar bäst skrattar sist.
Fyraåringar är mer lättroade än många 40- åringar, men också vad vuxna finner
skrattretande är ett vidsträckt fält. Från dasshumor och sexistiska svinaktigheter, över
sängkammarfarser, gulliga barnanekdoter, sitcoms och smarta komedier, till satir och frätande ironi
– humor är en vattendelare beroende på bl.a. bakgrund, utbildning, social ställning, politisk hemvist
etc. Men ingen är hycklare i sina nöjen, vad man skrattar åt säger åtskilligt om ens karaktär. Det kan
vara en skräckinjagande insikt.
Att dissekera humor och bena ut vad som gör att vi skrattar leder sällan till något roligt.
Här finner man olika retoriska verktyg, men i grunden är det fråga om överraskningseffekter där
normer eller förväntningar tippas över ända. Paradoxer och hisnande jämförelser kommer till
användning, liksom över- och underdrifter, ordlekar och uppräkningar i tre steg där det sista bryter
av en förväntad följd: han är noggrann, förstående och så urtråkig att hunden tar livet av sig.
Betyder förståelse av skämtets konstruktion att man kan lära sig att vara rolig? Kanske
inte. Det handlar nog snarare om att ha sinne för humor och tajming, och inte minst att kunna känna
av sina åhörare. Alla ståuppkomiker har erfarit ångesttystnaden efter dödfödda skämt.
Vissa människor är roliga, andra försöker, men skämten blir till aska i deras mun.
Krampaktigt skämtande kan vara social harakiri. Men också om man inte är en naturlig ståuppartist
kan man uppskatta andras skämt, och inte minst bidra till en lättsam och humoristisk atmosfär.
Många tycker att man måste kunna skämta om allt, men bör man bara för att man kan?
Om poängen med t.ex. lyteskomik inte går utöver att visa att man törs, buklandar skämtet i det
sårande och plumpa.
Och vem vågar i dag skämta om profeten Muhammed så som man kan skämta om andra
religiösa symboler och företrädare? Risken för att bli mördad av trosfanatiker har skapat självcensur
och i praktiken en inskränkning av yttrandefriheten. Kallar man det ”kulturella hänsyn” får man
vara beredd på att vilken grupp som helst kan kräva särbehandling. Vi tar det fria ordet för givet,
men det gäller att inse att den grundbulten i ett sekulärt och demokratiskt samhälle måste försvaras.
Humor är också starkt bunden till tidsandan, de strömningar som är i svang präglar vad
vid skrattar åt – och vad som anses tillåtet att skratta åt. Långt in på 1900- talet var det vanligt med
så kallade judeskämt i Sverige. Antisemitismen var betydligt mer utbredd än vad man ville låtsas
om efter andra världskriget.
Läsare med åldern inne minns monologen ”Bunta ihop dom och slå ihjäl dom” framförd
av Lars Ekborg på 60- talet. Det var en – i sin tid – grov och svårbeskrivligt rolig drift med
fördomar som i dag vore fullständigt otänkbar att framföra (finns på Youtube).
Nu har vad många kallar vår ”kränkthetskultur” blivit ett minfält för humorister. Ingen
säger sig väl sakna sexistiska skämt i offentligheten, men det betyder inte att de försvunnit, bara att
de gått under jorden. Vita, medelålders män är dock fredlösa och alltid lovligt byte, och kan liksom
per definition inte diskrimineras.
I vilken mån politisk humor och satir påverkar är inte lätt att säga när själva
verkligheten skenar med teflonpersonligheter som t.ex. Donald Trump vid makten. Hur driva med
någon som redan är en livs levande karikatyr?
Och att aprilskämten numera lyser med sin frånvaro i massmedier är inte att undra på.
Vad kan man hitta på som sticker upp ur den grumliga tsunami av rykten, påhitt, falska nyheter och
konspirationsteorier som sköljer över nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet?
Det är som sagt lätt att hålla sig för skratt, men vi bör inte.
2024-03-26T15:13:00Z dg43tfdfdgfd